En god jul och ett litet tips från mig till er

Jul igen. Jag tror inte att jag någonsin varit så här opepp på att fixa julklappar. Problem jag haft på den punkten:
1. Har inte haft tid att försöka hitta saker.
2. De få gånger jag faktiskt hittat något ville jag ha det själv.
3. Allmäna prioriteringsproblem (saker som går före att leta julklappar: ca allt).

Sitter nu på tåget mot Leksand utan ett enda bidrag till kvällens stundande julklappslek och funderar på hur jag ska komma undan med det här. I värsta fall får jag väl stänga in mig nånstans och inte vara med. Då kommer jag dock bli lynchad av x antal familjemedlemmar och jag vet inte om det är att föredra. Alternativet: att fixa och slänga in nån skit som ingen vill ha och låtsas som att det regnar. Var ju inte som att jag fick en enda grej förra året, trots att jag slängde in ELVA (11!) julklappar i leken. Jag borde fan få vara med i år utan bidrag, på tidigare meriter.

Jaha, annars ser jag fram emot jul. Speciellt emot att bli snormätt, annandagsfet och jävlig. Som vanligt.

Förra året kom jag i och för sig på den ultimata lösningen då jag drog på mig magsjukan från helvetet lagom till annandagen. Svimmade i mitt helkaklade badrum, badade i min egen avföring, spydde, kunde inte lita på en enda fis, luktade bajs i håret och fick inte i mig mer än kanske två deciliter nyponsoppa och några glas vatten under två mycket långa dagar. En favorit i repris på den i år?

Men GOD JUL då, lovers. Och bli inte magsjuka, även om jag förstår att ni är sugna efter beskrivningen ovan.

Om penis

Fan vad dålig uppdatering det är på den här bloggen. Vem är ansvarig egentligen? Skulle vilja ta ett snack med hen.

Jag har funderat på en grej. Nämligen det här ordet:

Förutom det faktum att det är ett sjukt sterilt ord för något i allra högsta grad osterilt har jag stora problem med när folk (främst min far) använder det utan artikel. Okej om man säger ”penisen”, men man kan ju också välja att kort och gott säga ”penis”.

Det kan till exempel låta så här:
”För sedan in penis.”
”Penis blir liten när män badar i kallt vatten.”

När jag hör detta har jag väldigt svårt att hålla mig för skratt. Vem är den här Penis? Är det en levande varelse? Har hen (okej, vi kanske kan enas om att de flesta penisar borde kunna få benämnas ”han” utan att för den sakens skull verka alltför genusnormativa) ett eget liv? Kort sagt: Varför finns ens den alternativa böjningsformen i bestämd grundform singular? Den är ju så urbota jävla fånig!

Nu kanske någon reagerade på den här delen av inlägget: ”(främst min far)”. Varför pratar han om penisar med mig, kanske ni undrar. Eller om ”penis” då. Svaret är att jag inte vet. Det finns inget han inte skulle kunna prata om. Med i princip vem som helst. För ett tag sen fick jag till exempel reda på att han haft affärer med gifta kvinnor. När jag reagerade med förvåning sa han ”Haha! Vadå? Var det så konstigt då?” Alltså inte för att vara sån, men typ ja? Han har dock aldrig sagt ”För sedan in penis.” till mig. Så kul har vi inte ens i min familj, tack och lov.

Alla ska vi dö, men jag ska fan inte göra det så snart som ni tror.

Jag har aldrig haft några större problem med min ålder. Aldrig (i alla fall inte på allvar) tyckt att jag blivit ”gammal” eller så. Men nu jävlar!

Bara det senaste dygnet har jag varit med om följande traumatiska händelser:

• En kollega tror att jag är 28. Tack som fan. Som comeback kan dock sägas att hon själv är 24 och ser ut som 17. M-HMMMM! (Nu känns det (marginellt) bättre.)
• Jag går och lägger mig 19.00. Och somnar.
• Jag glömmer blåsa ut ett ljus innan jag går hemifrån. Är borta i ungefär tio timmar. Det brinner fortfarande när jag kommer hem. Ingen behöver berätta för mig att det här är livsfarligt.
• Jag bakar lussekatter (hade inte varit en gammelpunkt om det inte vore i kombination med allt annat).
• Jag slipper visa leg på systemet. Det här är utan tvekan den mest traumatiska punkten på listan (trots livsfaran i att glömma blåsa ut ljus och lämna lägenheten). Jag kan inte hantera det här! Måste genast genomgå någon sorts föryngringsprocess. Tips?

Det är ganska lustigt ändå, att folk tror att jag är någon sorts kvarleva från stenåldern. Tycker personligen att jag beter mig relativt infantilt en rätt stor del av tiden.

PARIS 111210-111214

Tredje besöket på fem månader (= precis lagom ofta).

Denna gång bodde jag hos Victor (den blonda skönheten på bilderna) i Saint Germain des Prés. Första dagen tog jag en dusch i hans lägenhet, där temperaturen låg på uppskattningsvis fem grader. Duschdraperiet pryddes av en brun nederkant, eftersom det inte fått torka på x antal månader, och jag rakade benen i handfatet eftersom varmvattnet tog slut när jag knappt hunnit tvätta mitt hår. Handduken jag torkade mig med luktade oroväckande mycket klor och gud vet när den tvättades senast. Jag somnade sedan under ett täcke iförd jeans och stickad tröja men vaknade trots detta med något som i alla fall var farligt likt rök kommande ur min mun.

Allt ovanstående hade givetvis varit helt vidrigt och fullkomligt outhärdligt om det inte varit för att jag befann mig i ett litet chambre de bonne på Rue de Rennes, i Paris (låt oss kalla det bohème i stället). Följande dagar blev boendesituationen dock lite bättre, då vi fick igång elementet och således kunde vistas där utan att få frostskador.

Saker jag gjorde i korthet:

• drack vin
• promenerade
• åt chips
• drack öl
• var på fet spelning
• besökte gamla favoritrestauranger
• blev raggad på av fransmän med tveksam social kompetens
• promenerade lite mer

Nästa resa – absolut senast i april.

Clevah 4-evah

När man jobbar i en bokhandel händer det ibland att det blir lite fel när man läser på böcker. Här är några favoriter:

Boken Djävulsbibeln har hos ett par kollegor lyckats bli ”Djävulsbiben”. Så mycket roligare med en spänningsroman om en djävulsk bag in box (omg) än om en dammig gammal bok? Detta uttryck kan med fördel användas i vardagssituationer när vin ska drickas. Från en djävulsbib, givetvis.

En annan bok i spänningssektionen heter Janusstenen. Fråga mig inte vad fan det ska betyda, men min första tolkning av det blev ”Janeaustenen”. Som Jane Austen i bestämd form alltså. Fatta vad cool (och känd!) man är om folk 1) skriver en bok om en och 2) döper den till ens namn i bestämd form. Antar att ingen sådan bok kommer att skrivas om mig av någon annan, så med andra ord kommer boken som jag senare i livet ska skriva att heta Ämen.

Slutligen har Liza Marklund gett ut någon bok med sina samlade krönikor och grejer (oh joy). Någon vars åsikt är tryckt på boken tycker att fröken Lizzza är ”Sveriges vassaste kolumnistpenna.” Fair enough. Eller åtminstone i jämförelse med vad jag såg, nämligen: ”Sveriges vassaste kommunistpenna.” Tyckte det verkade som en något orättvis anklagelse, men vad vet egentligen jag om fröken Marklunds politiska tillhörighet?

Att tro att detta skulle vara det mest puckade som händer i en bokhandel är dock fel. De absolut mest idiotiska sakerna står utan tvekan mina kunder nämligen för (trots att de alltid har rätt, skitkonstigt?).

Dagens dikter: OM BACON & BIB in my ♥ 4-ever

Ibland när jag har tråkigt (eller när folk fyller år) brukar jag som bekant skriva dikter. De enda kraven jag ställer på mina alster är att de 1) har ett tydligt tema och 2) att de rimmar (nödrim är ok).

För ett tag sen visste jag att jag skulle få extremt tråkigt på jobbet på kvällen så jag bad mina kollegor att bestämma varsitt ämne jag skulle skriva dikter om. Resultatet: en om bacon och en om BIB. Nu ska ni få läsa dem. Och jag förstår om era reaktioner blir att jag borde publiceras i diverse kulturtidsskrifter alternativt få ge ut en diktsamling på något ansett förlag. Först ut: OM BACON.

OM BACON
(i den handskrivna versionen ledsagades denna rubrik av en snirkligt ritad baconskiva under sig, bara så ni vet)

Massa protein och typ 30% fett
Att äta det med pasta känns 100% rätt
Har man bara lite bacon blir livet lätt
Man kan tillaga det på så många sätt

Man kan micra, steka eller äta det rått
Nyttigt, knaprigt, gydigt och flott!
300 gram om dagen och målet är nått
Sju dagar i veckan för det är så gott

En gång på en bondgård såg jag ett djur som var dött
Det dog för att bli bacon – fan vad gött!
Det är rökt och skivat, lite vitt men mest rött
Vad vore livet utan detta kött?

Nedan följer den, om jag får säga det själv, fantastiska dikten BIB in my ♥ 4-ever, skriven av en av Sveriges främsta poeter (Sverige vet bara inte om det än).

BIB in my ♥ 4-ever

Tre liter kärlek i flytande form
Svenskens längtan efter BIB:en är enorm
Man blir full på mindre men det rinner ju ner
Glasen blir ofelbart fler och fler

Man kan dela på fyra, man kan dela på två
I båda fallen lär man ruset nå
Det snurrar i huvudet, man får vingliga ben
när vinet sprider sig i artär och ven

Det bästa med att dricka tre liter vin
är att man blir så himla fin
Speciellt om det är rött för det fastnar så bra
på läpparna och på tändernA (långt A, ett av de berömda nödrimmen)

Ja, detta är en hyllning skriven för hand
på bakfyllan i BIB:ens förlovade land

Nu hoppas jag att ni är lite lyckligare än ni var innan. Kanske att ni går hem och suger i er två liter vin var. Och är ni inte lyckligare efter det får ni helt enkelt säga ett ämne så skriver jag tröstdikter till er. De kommer i samtliga fall att heta ”Stackars dig, [namn], som inte blir lycklig av två liter vin”.

Säg walla

Har kört 125 mil på två dygn (Stockholm – Göteborg, Göteborg – Leksand, Leksand – Stockholm). Jag är TRÖTT.

Första sträckan bjöd på snöstorm med flingor stora som dasslock. Då borde jag kanske ha stannat. Men jag hade kört 42 mil och hade 6 kvar. Har Djäken-Äm tålamod att stanna då? Non.

Men mycket bra spontanbesök hos syster i Leksand och lite skrikkonversation med farmor. Försökte förvarna om att jag skulle komma förbi och ringde henne. Det lät ungefär såhär:

- 2, 9? (Ja, så svarar farmor i telefon, det är de sista två siffrorna i hennes telefonnummer. Helt normalt.)
- HEJ DET ÄR EMELIE!
- Är det Emmiili?
- JA!
- Var är du då?
- HOS PERNILLA!
- Va?
- HOS PERNILLA I LEKSAND!
- Va?
- I LEKSAND!!!
- Ja, ska du komma förbi och hämta bordet då?
- JA, JAG TÄNKTE KOMMA I MORGON!
- I morgon? När då då?
- KANSKE VID SJU.
- Jaså varför ska du komma så tidigt då?
- FÖR ATT JAG JOBBAR I MORGON OCH JAG MÅSTE KÖRA TILL STOCKHOLM! (Här insåg även jag att det blev alldeles för långt, ja.)
- Va?
- FÖR ATT JAG SKA KÖRA TILL STOCKHOLM!
- På det viset.
- HUR MÅR DU DÅ?
- Jo för du får se till att ni stänger dörren när ni går in i stugan för sist när din mamma hade varit där kom det in möss… (Att det skulle ha varit min mamma som släppte in en massa möss i huset… Not so likely.)
- JA, JAG SKA VARA FÖRSIKTIG!
- Ja du vet att det får du vara…
- ÄR DET BRA MED DIG ANNARS?
- Jag tror det hänger en nyckel i uthuset som du kan ta.
- OKEJ! MEN DÅ SES VI I MORGON DÅ!
- Ja, hej med dig.
- HEJ DÅ!

Ja, ni förstår ju själva. Det är lite som att prata med en döv (vilket inte ligger så värst långt ifrån sanningen). Men hon är gammal, lilla farmor.

Väl hemma i Stockholm välkomnades jag av ett arbetspass som förmodligen kommer sträcka sig fram till 23.00 i kväll. Living the dream, oh yeah. MEN jag har fått med mig ett sjukt fint skrivbord från Leksand och jag har skaffat nästan alla möbler jag behöver. Så är trots tröttheten ganska jävla nöjd.

Nu är min rast slut och jag ska gå och sälja böcker. Puss.

Och vinnaren är…

Jag skulle bara vilja skriva ett inlägg för att hylla mig själv. Ni vet, höja mig själv till skyarna, klappa mig på axeln, dunka mig i ryggen. Applådera mig själv. Ge mig själv en utmärkelse, det skulle jag vilja göra. Nämligen utmärkelsen Klantigast i Stockholm 2011.

Det är en åtråvärd utmärkelse. Och vad har just jag gjort för att förtjäna den? Ja, förutom att ha betett mig allmänt klantigt hela året och resten av mitt liv, har jag i dag lyckats med konststycket att trycka mitt eget knä ur led med hjälp av ett bordsben. Hurra!

Mitt tacktal lyder:
Jag skulle vilja tacka min mamma och min pappa och resten av min släkt för de gener som gör att mina knäskålar väljer att flytta på sig i stället för att hålla sig där de ska. Sen skulle jag också vilja tacka min lyckliga stjärna för att den låter mig uppleva denna ganska extrema smärta med jämna mellanrum (det som inte dödar dig, härdar dig – eller vad säger man?). Ett tack riktar jag till personen som kom på alla de könsord jag skrek när jag kom på min knäskål med att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, och ett tack till personerna som genom åren har lärt mig dessa ord. Och sist men inte minst vill jag tacka mig själv för att jag aldrig någonsin lär mig. Tack, Emelie, du är en riktigt klippa.

Crazy dayz

Jag vill minnas att jag vid ett flertal tillfällen har uttryckt min avsky för folk som beskriver sig själva som ”galna” eller ”crazy”. Är övertygad om att alla dessa människor är antingen tråkiga eller korkade. Eller både och.

I morse vaknade jag till denna status på Facebook: ”Känner på mig att det kommer bli en galen dag.”

…

Hur galen tror ni att den blir?

Ursäkta, jag råkade visst inte bry mig när jag klädde på mig i morse.

Nu har jag i dagarna tre, och för första gången sedan jag var typ tolv, glidit runt på diverse offentliga platser i gympaskor. Så jävla skönt. I dag har jag dessutom kombinerat detta med en helt missanpassad outfit och smutsigt hår. Snyggheten är svår att greppa, även för mig.

Detta bombnedslag till kvinna har just släpat sitt inte så stora arsle till Myrorna och införskaffat ett hallbord.

Allt detta – hallbordet, to-die-for-skorna och min något skitiga lekamen – beror på min just genomförda flytt. Så i natt sov jag alltså första natten i nytvättade lakan med huvudet på min nya kudde i min nya säng i min nya lägenhet (med smutsig kropp + smutsigt hår, men ssschhh, det förstör idyllen).

Och fan vilken tur det är att man har folk omkring sig som hjälper en när man behöver, annars hade gårdagen nog tagit död på mig (tack, Max!). Ska se om det går att lura den där Ebba till att bära ett lite större bord i eftermiddag också…

Grattis till mig och mitt förstahandskontrakt, sa du? Oh, you shouldn’t have… Går runt i ett jävla lyckorus. Det här ÄR så bra.

Sms-konversationer som för evigt kommer göra mig glad

När jag och Filip var fruktansvärt bakfulla på olika håll:

Bra kommunikation på krogen:

Micas reaktion när jag (Fröken kontrollfreak-som-skriver-upp-allt) glömde bort att jag skulle träffa henne:

Min reaktion på att de spelade Fattaru på Yaki-Da (och icke-reaktion på att Filip köpte jeans):

När Duvan och Svinet skulle förfesta på egen hand (observera tiden):

En close-up på fallet är väl på sin plats:

Så mycket charm i en och samma bekantskapskrets, det är nästan så man inte tror det.

Adjö då, rosa linne från 2003

Har spenderat större delen av denna dag med att rensa och sortera bland mina grejer på vinden i Göteborg. Med ett enda ord: horribelt.

Jag körde på taktiken ”sprid ut allt utav bara fan”. Rent fysiskt hade jag fyra små sektioner som vi kan döpa till följande:
1. Slänga åt helvete
2. Lämna till Myrorna
3. Spara på morsans vind tills jag får barn, alternativt kan med att slänga bort skiten
4. Flytta med till nya läggan i Stockholm

I mitt huvud hade jag dock minst tio sektioner, men dem ska vi inte ens prata om.

Vilken fruktansvärd separationsångest det ger att göra sig av med sina gamla favoritplagg. Det spelar liksom ingen roll att jag inte skulle ha på mig de där fula trasorna om jag så fick betalt, när jag vet att jag för några år sen älskade dem.

Ett av dessa plagg är ett rött linne som min vän Calle brukade kalla för ”liggalinnet” eftersom han ansåg att man inte kunde låta bli att vilja ligga med mig när jag hade det på mig. (Fint va?) Det där linnet har jag inte använt på flera år och jag la det först i ”Lämna till Myrorna”-högen. Men sen sneglade jag lite mot det och det slog mig att om jag ger bort det där linnet så kanske jag aldrig får ligga igen(!). Alltså att jag skulle ge bort min förmåga att förföra män till personen som skulle köpa det på Myrorna. Så det fick byta till nån av de sista högarna. Att jag inte ens minns vilken säger väl en del om hur mycket jag saknar det…

Några frågor jag ställde mig under sorterandet:

1. Hur är det möjligt att jag (Svarta Madame) under mina tidigare levnadsår älskat färger så mycket? ALLT är turkost, rosa och lila.
2. Varför i helvete hade jag kläder med en massa jävla paljetter på?
3. Hur kommer det sig att jag har sparat ca 300 par jeans när jag inte bara har tröttnat på dem utan då samtliga dessutom har hål i skrevet?
4. Vad är grejen med den här flyttkartongen markerad ”prydnadssaker”? Snälla, upphör existera genast.
5. När och varför har jag köpt sex miljarder par gigantiska och inte minst skitfula solglasögon?

Beats me.

Sju påsar skräp blev det, och sju påsar till Myrorna. Och resten får jag väl tampas med ett tag till…

On SCUM

Ja alltså, jag var ju som man säger inte seriööös i förra inlägget, men på den tiden när jag alltid var väldigt noga med att skriva att jag skämtade fick jag en gång höra att jag var mer PK än Magdalena Ribbing. Och det förstår ni ju själva, att det vill jag inte höra igen.

Sedan att det är ett faktum att en mycket stor del av jordens män står upp och kissar och att det får vissa konsekvenser, tja, det är vi väl alla överens om. Men nog om det.

På tal om män och kvinnor vill jag tipsa alla män om en föreställning de just nu spelar på Turteatern. Anledningen till att jag bara tipsar män är för att biljetterna för kvinnor är slut. Ja, ni läste rätt: det finns kvinno- respektive mansbiljetter. Föreställningen bygger på Valerie Solanas ”SCUM Manifesto” och det är efter hennes vilja publiken är uppdelad i två sektioner – en för kvinnor och en för män. SCUM står för övrigt för Society for Cutting up Men.

Två saker alla ska göra nu:
1. Google it.
2. Genast läsa Sara Stridsbergs bok ”Drömfakulteten”. Det är en fiktiv (men troligen inte helt osannolik) text om Valerie Solanas. Det går mycket bra att be mig köpa med den från jobbet. Personalrabatt utlovas + gratis leverans nästa gång vi ses. (Vilken deal va!)

En sak alla män ska göra:
1. Gå på pjäsen!

Det är kärlek, inget hat

I går anklagade Y-kromosomen (aka Max) mig för att uttrycka manshat här på bloggen. Förstår inte alls vad han menar. Inte som att jag har en kategori som heter ”Team Vanilj/Manshatarklubben” eller nåt…..

……… (extrapunkter med fria tolkningsmöjligheter)

Men när vi ändå är inne på ämnet män kan jag lika gärna passa på att klargöra att män i regel är ganska äckliga. Behöver jag förklara det här närmare? Okej. Här är tre argument för detta påstående:

1. De svettas och luktar illa mycket snabbare än vi fräscha kvinns.
2. De klämmer typ aldrig sina porer, fast många UPPENBARLIGEN är i behov av det.
3. De står upp och kissar – vilket givetvis inte är äckligt i sig, dock konsekvenserna det får i/på/under/över/bredvid toaletten. Och under sittringen… det är det äckligaste. SÅ äckligt! Åhhh, jag ryser bara jag tänker på det.

”Men snälla nån, varför detta påhopp?” kanske ni frågar er nu. Jo, för att jag spenderade större delen av gårdagen med att städa diverse personalutrymmen på jobbet. Bland annat toaletter. Det vore ju orättvist att säga att jag är den enda på jobbet som gör det ordentligt men liksom, sanningen är att tja, jag är typ den enda som gör det ordentligt.

Gud, vilken genusvetare jag är va. Helt sjukt.

Livis protesterar, Livis har fått nog

Okej, jag såg just världens sötaste chokladunge. Har därmed en ny liv(i)slista*. Den ser ut så här:
1. Skaffa chokladfärgad man.
2. Skaffa chokladfärgad unge med den chokladfärgade mannen.

Om jag bara lyckas med detta kommer mitt liv bli komplett. Och Livis kommer sluta gnälla.

På tal om Livis hade jag förresten ett helt sjukt moment med x antal andra kvinnor på tuben för ett tag sen. Jag kan nästan svära på att våra livmödrar talade med varandra. Orsaken? En skrattande, helt bedårande spädis i knät på sin pappa (inte lika bedårande men ingen brydde sig om honom ändå). Någonting spred sig i luften likt morfin och alla – det vill säga jag och resterande kvinnor inom en radie av cirka två meter från spädisen - fick små höga leenden på läpparna och något drömskt i blicken.
Jag: Åh, en sån där ska jag ha nångång…
Kvinna 30: Åh, en sån där ska jag ha om ett år…
Kvinna 35: Nu får jag fan ligga i om jag ska hinna skaffa en sån där…
Kvinna 40: Åh, tänk när mina äckliga tonåringar var sådär små och snälla…
Kvinna 50: Man skulle vara ung igen… skaffa fyra till…

Summa summarum: alla med livmoder ville sno ungen och springa därifrån. Nästa gång jag kommer sådär nära igen kan jag tyvärr inte ansvara för mina handlingar.

* Höhö. Fattar ni eller?

Äntligen vet jag hur vi ska börja göra på krogen

”Alla med förhållande – avgå!”

Har just nu Micas kamera i besittning. Det borde oroa henne, med tanke på hur bilderna som finns på den ser ut (jag borde kanske oroa mig för dagen hon får tillbaka den…). Dock tror jag att den kvinnan har andra saker att tänka på en dag som denna, typ att bota sin bakfylla.

En ful sak som hände var när Jonas, Axel och Mica bestämde sig för att ”tatuera” varandra med en bläckpenna. Ni kan ju tänka er själva hur det såg ut. Carpe diem i svanken, en fitta på handen, en fjäril på röven (jag står fast vid att det var din röv, Mica, inte din höft eller whatever)… Ni fattar grejen. En fin sak däremot, var när två tyska tjejer kom förbi och jag och Emma lurade i dem att Jonas var ”a real famous artist in Sweden” (de får skylla sig själva som gick på den lätta, han målade ju som en femåring) och den ena ville att han skulle skriva ”Love conquers all” på svenska på hennes arm. I bakgrunden: yours truly och Sviny (dvs Emma) hetsande ”Skriv bajs, bajs övervinner allt, bajs! Bajs bajs bajs…” Den stackars tyskan fick således tatueringen ”Kärlek är bajs!” = inte så nöjd tyska.

Annars måste jag tillstå att Marie Laveau har visat sig från bättre sidor men vafan, man kan inte få allt här i världen. Kanske lika bra så jag slapp stå där med en slips runt huvudet vid 03.00 och tro att det inte fanns någon morgondag. Morgondagen är nämligen här nu och jag är fett glad att jag inte mår sämre än så här.

Du kommer fortfarande ihåg vad jag gjorde förrförra sommaren

Bonsoir!

Ja asså, jag saknar bloggy. Jag saknar att skriva av mig och att ha små konversationer med er här. Det kan ju låta dumt men jag saknar att komma ihåg saker. Här finns ju ändå dokumenterat vad jag gör och under de senaste fem åren har jag kunnat luta mig tillbaka på bloggy som alternativ hjärna när det gäller just minnen. Tro mig, det behövs ibland, med tanke på att jag i princip är beroende av min almanacka och diverse listor för att komma ihåg att byta trosor.

Så, vi börjar om igen. Jag säger välkommen tillbaka till er, till bloggy och till mig.

Vi får ta den stora uppcatchningen en annan dag men jag kan i alla fall stilla er med största sannolikhet extrema nyfikenhet och berätta att jag:

1. fortfarande utkämpar ett dagligt krig mot min exceptionellt efterblivna och livsföraktande ”hud” (den skulle förmodligen förtjäna ett sämre klingande namn).

2. fortfarande inte har hittat en sån där person som gör att jag skulle vilja ge upp min så kallade frihet. De gömmer sig väl, de små sparvarna.

3. fortfarande gillar öl och i skrivande stund är på väg för att möta upp ett gäng fantastiska kvinnor för att dricka just detta (alla utom Duvi då, för hon har slått vad med en viss y-kromosombärare vid namn Max om att hon ska vara nykter i fyra veckor).

Kan bli bra det här. Skål, som Mica skulle ha sagt, för kärleken! Helt mal placé kanske ni tänker, men vafan. Kärleken kan man alltid skåla en extra gång för. På återseende!

Lovers

Alltså både ni och jag känner ju mig. Så vi vet att det här med att inte blogga inte är ristat i sten. Jag kanske kommer tillbaka. Jag kanske startar en ny blogg. Jag kanske skriver en bok (haha).

Om ni vill ha charmelie i mindre doser så länge finns jag på twitter.

Tja då

Nej, hörni, jag tror det är lite dags att lägga ner.
Jag har viktigare saker att skriva.
Och jag tror att ni har viktigare saker att läsa.

Kärlek!